Delar av min tillvaro känns som rena pesten. I morgon blir det väl som vanlligt att sitta å göra absolut ingenting förutom arbetsplatsträffen på eftermiddagen då. Saknar mamma oerhört mycket speciellt vid tillfällen då jag inte har något att göra på jobbet eftersom tankarna då har lättare att fladdra iväg. Jag vet, man ska tillåta sig själv att fundera och sörja mm. Men det blir jobbigt i långa loppet. Nu har förhoppningsvis de jobbigaste minnena blekna. Jag kan lägga mig på kvällarna utan att höra mammas sista andetag. Visst kan det komma "flashbacks" men det får man väl lära sig hantera med tiden. Det känns som om jag på något sätt stänger inne alla känslor. Jag gråter nästan inte alls. Känner mig tom. Jag vet inte vad jag ska känna egentligen. Frågar någon hur jag mår så svarar jag oftast att jag mår bra, eller att det är hyfsat. Finns någon enstaka som får veta hur jag egentligen mår. Ibland känns det som om jag håller på att bli galen. Det har gått ca 1½ månad sedan mamma lämnade oss. Fattar inte hur man ska kunna gå vidare.. Undrar om det överhuvudtaget finns någon som vet det. Jag har folk runt omkring mig som jag kan prata med, det vet jag. Men jag kan inte, jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Jag vet ju inte vad som är normalt eller inte efter att ha förlorat en förälder. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig i vissa situationer. Jag tror jag fösöker visa mig starkare än vad jag egentligen är. Jag menar, det här med att jag inte visar hur jag egentligen mår. Usch nu börjar jag frysa. Men har fått veta att det är en del i sorgearbetet.