Idag fick jag beskedet verkligen på svart och vitt. Man hade ju hoppats på att det var en dröm som man till slut skulle vakna upp ur. Men det visade sig att så icke var fallet. Idag stod din dödsannonns i tidningen och det är bara att se sanningen i vitögat oh acceptera att du för alltid är borta. Jag vet inte vad som hände. Jag vet bara att du gick genom tunneln mot ljuset alldeles för tidigt. Vi kanske aldrig var bästa vänner men vi fick i alla fall 9 år i grundskolan tillsammans. Tänker på din underbara lillasyster Mathilda, systerdotter Bella, mamma Rosella och resten av din familj, släktingar och vänner som vandrar i ett mörker med en massa frågor om varför och vad var det som hände. Frågorsom de kanske aldrig kommer att få svar på

Är folk som inte håller vad dom lovar och bara skyller ifrån sig. Kan man inte hålla det man lovar ska man överhuvudtaget inte lova något. Visst jag har varit snäll och lånat ut men va fan då kan man väl i alla fall ge tillbaka det man lånat på senast angivet datum oh inte bara skylla ifrån sig på en massa saker. Detta gör ju att man i fortsättningen inte kan lita på personen i fråga och inte vill låna ut något, vad det än må vara.

Som vanligt så längtar jag till måndag när jag får åka till praktiken igen. Vet inte om jag nämnt det men praktiktiden är förlängd till sista Juli.

Jag har hört det förut och jag kommer säkert få höra det igen. Men, kommer du göra slag i saken eller är det bara ett hot för att man ska tycka synd om dig? Jag tycker då inte synd om dig. har försökt komma med råd och stötta men det slår du bara ifrån dig å säger att "nä det är inget för mig". Okej, inget för dig, men har du ens försökt få hjälp? Nä det tror jag inte. Tycker mest synd om dem runt omkring dig faktiskt. Dom som faktiskt ser hur du mår och drar nytta av det. Jag tycker inte ett dugg synd om dig, det är mest synd om dem runt omkring dig känns det som. Du måste en gång för alla rannsaka dig själv och inse/förstå att du/ni faktiskt behöver hjälp för att orka ta tag i situationen om det överhuvudtaget ska funka i fortsättningen. Du säger att du inte har några vänner och det kan jag faktiskt innerst inne förstå för det finns nog inte speciellt många som litar på dig. Du säger att "Jag finns här om du behöver". Jo tjena - det tror jag inte ett ögonblick på om jag ska vara ärlig. Jag vet nämligen att du spridit saker någon sagt i förtroende till dig. Men dagen efter så vet typ minst 150 personer om det. Det kallar inte jag för att "finnas där" om någonting verkligen händer och man skulle behöva stöd från människor runt omkring sig. Jag vet var jag har mina "få" nära vänner. Dom är jag väldigt tacksam över att ha runt mig, även om vi inte pratar dagligen så vet jag att dom lyssnar på mig när jag verkligen behöver någon att prata med. En sak till ska du veta - jag kommer aldrig säger aldrig någonsin varken lita på dig eller stötta dig i fortsättningen, det finns ingen anledning att jag ska slösa min energi på dig eftersom du ändå inte tar emot de råd man ger dig. Tro mig jag vet hur du har det för jag har själv varit där så jag vet vad jag pratar om. Någon som verkligen finns där när man beöver "en axel att gråta mot eller någon att skratta med" är någon man kan ringa och väcka mitt i natten eller den som lämnar en tillställning för att en vän behöver dig. Det är äkta vänner det och dom växer inte på träd kan jag lova. Med den inställnignen du har till människor runt omkring dig så förstår jag att du inte har några vänner som lyssnar på dig eller som berättar "den där hemlisen" som ingen annan får veta. Berättar man dessutom något för dig så säger du att du förstår hur man känner men jag tror innerst inne att du faktiskt inte gör det utan det är något du bara säger för att man ska vilja ha dig som vän. Tänk efter om det är så här du vill leva resten av ditt liv eller om du faktiskt kan göra något åt din egen situiation för att både du och de runt omkrung dig ska må bättre och folk ska våga lita på dig igen och du får de vänner som du i dagsläget faktiskt saknar.

Har varit intensiv men intensiv på ett bra sättt. Praktiken blev förlängd t o m sista juli. =) Nu längtar jag till måndagarna varenda fredag jag går hem å det är nått som jag aldrig gjort förut

Det var i tisdagskväll när jag och sambon var ute på kyrkogården be3söket slutade i besvikelse och ilska. först hade vi varit till minneslunden tänt ett ljus och satt ut en bukett rosor. Sedan beslutade vi oss för att när vi ändå var där besöka Tohnys mammas grav. Men tji fick vi. Besöket slutade i besvikelse och ilska och jag hoppas kyrkogårdsförvaltningen får bita i det sura äpplet eller ännu hellre få smaka på sin egen medicin

Vissa ska tjata ihjäl en bara för att dom tycker att man ska göra saker och ting NU på en gång, eller helst igår. Fast man talar om när man ska göra en sak. Men se där går ni på en mina, mig kan ni inte tjata ihjäl jag gör det när det passar mig och ingen annan. Så ni kan ju förska tjata ihjäl nån annan istället. Blir så trött, skaffa er ett eget liv för fan.

Att vissa bara orkar. Jag fattar inte. Men jag tänker fan inte lägga mer ner energi än nödvändigt på det där. Får väl se hur lång tid det tar innan jag ber dig fara å flyga den här gången.....

Ja den här helgen är man långledig. Igår var det röd dag i almanackan och på måndag likaså. Imorgon lördag åker vi en tur till stugan. Ska bli så underbart. får se om någon av våra fyrbenta busar får följa med. Vi ska ju bara vara borta en natt så.... Men det visar sig. På måndag ska vi hem till pappa och äta gott och umgås med mostrar, morbröder, bror med familj och ev. kusiner. Ska bli så mysigt. Vi ska träffas och fira mammas födelsedag. En del kanske tycker att det låter konstigt att fira en födelsedag för någon som inte längre är i livet. Men för min del betyder det oerhört mycket att vi träffas och minns henne. På tisdagkväll blir det en tripp till minneslunden och sätta dit en blomma. Hmm, undrar vad man ska hitta på för blomma denna gång, om det blir en bukett eller en kruka. Det återstår att se.

Finns det gott om. Jag har iaf 3 drömmar. En av dem vet jag kommer gå i uppfyllelse. Förhoppningsvis redan i sommar. En av dem hittade jag idag och jag hoppas den blir min. Den tredje drömmen tänker jag bråka för att få.

Har suttit på jobbet sen i onsdags och gjort absolut ingenting. Eller jo vi hade faktiskt jobb till frukostrasten kl 9.00. Just nu är vädret hur underbart som helst och vi ska grilla ikväll. Hoppas det håller i sig hela helgen. Undrar just om vädret var lika underbart för 33 år sedan då mamma och pappa gifte sig som det är idag. Själv minns jag inte. Får ta och fråga pappa om han minns. Men det gör jag nån annan gång. Det jag minns av den dagen/kvällen är att jag dansade hambo med farfar. I morgon kväll är det race på Johannisbergs flygfält. Då hoppas jag verkligen att solen håller sig framme.

står det i almanackan idag. Men vem kan tro det när det har både snöat, haglat och regnat idag? Å nu skiner solen. Det verkar som om vädrets makter har svårt att bestämma sig för hur det ska vara. Men men, nog om vädret nu. För några dagar sedan fyllde jag år och jag fick en massa bra presenter av älsklingen. Bara sånt jag verkligen ville ha och behövde. Jag har också blivit ngt av en Tradera-fantast. På bara några dagar har jag vunnit 4 bud varav 2 var från samma säljare så nu väntar jag med spänning att få hem paketen.

Helgen Har varit underbar. Vi har varit hos pappa i sommarsgtugan hela helgen. Tyvärr var ju älsklingen tvungen att jobba idag, annandag påsk så vi kom hem igår. Vädret har varit underbart hela helgen. Jag har suttit ute och njutit av sol och fågelkvitter under tiden pappa och älsklingen hjälptes åt i trädgården. Nästa gång vi ska dit ska Birk och Tjorven få följa med. Dom måste få njuta av lantluften dom med. Önskar bara vi kunde få lite tid över snart igen så vi snart kan åka dit. Längtar tillbaka. Lite trist var att brorsan blev dålig så dom kunde inte komma dit. Hoppas få träffa dom snart iaf, även om det inte blir i stugan. I helgen var första gången jag var där utan att mamma var med. Det kändes inte alls så konstigt som jag trodde det skulle göra. Önskar vi kunde åka dit nästa helg också men älsklingen jobbar så det går inte.

i Aftonbladets nätupplaga om Emil Linnell som pga SOS slarv miste livet endast 23 år gammal. Jag blir riktigt rädd när jag läser det. Ska man överhuvudtaget våga bli sjuk som samhället ser ut idag? Jag menar, bara för att man "kan eller orkar" ringa SOS själv betyder det väl inte att man kan vara allvarligt sjuk eller gjort sig väldigt illa, eller? Nu verkar det som att sjuksköterskan får sparken om man läser dagens nätupplaga av aftonbladet och ser intervjun med Emils mamma, bror och ansvarig för SOS alarm

Ojämnt med jobb den senaste tidenoch det ger mig en sådan negativ stress så jag tror jag håller på att bli galen ibland. Men men som tur är så finns det ju tidsfördriv så som böcker att läsa och MP3-spelare så man kan lyssna på annat än allt kackel som blir när folk inte har något att göra. Förhoppningsvis blir det mer att göra den här veckan men man vet aldrig. Det kan ju hända att det inte kommer något alls. Men men vi får se. Vet iaf att det inte finns något att göra imorgon.

Underbart väder idag. Tänk bara om snön kunde försvinna så det gick att sopa cykelbanorna. Då blir det så mycket enklare att ta en promenad.

Jaha så var det dags igen..... I morse hittade älsklingen en av våra älskade kaniner död i buren. Men han sade inget till mig då utan väntade tills vi kom hem från jobbet. Eftersom han visste hur jag skulle reagera. Så nu har hans bror varit här å hämtat Trollet och kört ut honom till deras far så han ska få gräva ner Trollet i skogen på tomten, precis som han gör med alla djur.

Delar av min tillvaro känns som rena pesten. I morgon blir det väl som vanlligt att sitta å göra absolut ingenting förutom arbetsplatsträffen på eftermiddagen då. Saknar mamma oerhört mycket speciellt vid tillfällen då jag inte har något att göra på jobbet eftersom tankarna då har lättare att fladdra iväg. Jag vet, man ska tillåta sig själv att fundera och sörja mm. Men det blir jobbigt i långa loppet. Nu har förhoppningsvis de jobbigaste minnena blekna. Jag kan lägga mig på kvällarna utan att höra mammas sista andetag. Visst kan det komma "flashbacks" men det får man väl lära sig hantera med tiden. Det känns som om jag på något sätt stänger inne alla känslor. Jag gråter nästan inte alls. Känner mig tom. Jag vet inte vad jag ska känna egentligen. Frågar någon hur jag mår så svarar jag oftast att jag mår bra, eller att det är hyfsat. Finns någon enstaka som får veta hur jag egentligen mår. Ibland känns det som om jag håller på att bli galen. Det har gått ca 1½ månad sedan mamma lämnade oss. Fattar inte hur man ska kunna gå vidare.. Undrar om det överhuvudtaget finns någon som vet det. Jag har folk runt omkring mig som jag kan prata med, det vet jag. Men jag kan inte, jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Jag vet ju inte vad som är normalt eller inte efter att ha förlorat en förälder. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig i vissa situationer. Jag tror jag fösöker visa mig starkare än vad jag egentligen är. Jag menar, det här med att jag inte visar hur jag egentligen mår. Usch nu börjar jag frysa. Men har fått veta att det är en del i sorgearbetet.