Underbart väder idag. Tänk bara om snön kunde försvinna så det gick att sopa cykelbanorna. Då blir det så mycket enklare att ta en promenad.

Jaha så var det dags igen..... I morse hittade älsklingen en av våra älskade kaniner död i buren. Men han sade inget till mig då utan väntade tills vi kom hem från jobbet. Eftersom han visste hur jag skulle reagera. Så nu har hans bror varit här å hämtat Trollet och kört ut honom till deras far så han ska få gräva ner Trollet i skogen på tomten, precis som han gör med alla djur.

Delar av min tillvaro känns som rena pesten. I morgon blir det väl som vanlligt att sitta å göra absolut ingenting förutom arbetsplatsträffen på eftermiddagen då. Saknar mamma oerhört mycket speciellt vid tillfällen då jag inte har något att göra på jobbet eftersom tankarna då har lättare att fladdra iväg. Jag vet, man ska tillåta sig själv att fundera och sörja mm. Men det blir jobbigt i långa loppet. Nu har förhoppningsvis de jobbigaste minnena blekna. Jag kan lägga mig på kvällarna utan att höra mammas sista andetag. Visst kan det komma "flashbacks" men det får man väl lära sig hantera med tiden. Det känns som om jag på något sätt stänger inne alla känslor. Jag gråter nästan inte alls. Känner mig tom. Jag vet inte vad jag ska känna egentligen. Frågar någon hur jag mår så svarar jag oftast att jag mår bra, eller att det är hyfsat. Finns någon enstaka som får veta hur jag egentligen mår. Ibland känns det som om jag håller på att bli galen. Det har gått ca 1½ månad sedan mamma lämnade oss. Fattar inte hur man ska kunna gå vidare.. Undrar om det överhuvudtaget finns någon som vet det. Jag har folk runt omkring mig som jag kan prata med, det vet jag. Men jag kan inte, jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Jag vet ju inte vad som är normalt eller inte efter att ha förlorat en förälder. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig i vissa situationer. Jag tror jag fösöker visa mig starkare än vad jag egentligen är. Jag menar, det här med att jag inte visar hur jag egentligen mår. Usch nu börjar jag frysa. Men har fått veta att det är en del i sorgearbetet.

Idag verkar det vara riktigt vårväder ute. Vi ska hem till pappa å fika lite på eftermiddagen. Ska bli mysigt. Det var ett tag sen vi var där nu. Eller ja, en vecka sen var det. Men det känns som en evighet sen sist. . Nej nu blir det en dusch sen åka

Jaha så är det då söndag å klockan närmar sig 23,00. Idag har vi varit hos pappa å hjälpt till att skriva nästan 50 tackkort. Sedan vart det att åka förbi å köpa med sig kinamat hem. Efter maten blev det bums i säng eftersom klockan var typ 21,30 när maten var uppäten. *I morgon är det då måndag igen en sån där tråkig måndag när vi antagligen inte har något att göra på jobbet, iaf inte direkt på morgonen. Får väl hoppas å tro att vi heltidare inte ska behöva sitta 8 timmar på jobbet å göra absolut ingenting.

Dagens samhälle skrämmer mig något enormt. Vi lever och året är 2011. Då kan man fråga sig hur samhället kan få förstöra ett barns uppväxt som dom tydligen gör. Igår läste jag en artikel som en vän till mig skrivit om sin lillebror. Ni som läser det här inlägget och artikeln får gärna kommentera den och sprida den vidare bland era vänner. Artikeln är skriven på SVT Debatts sida.

Ensam hemma på förmiddagen då älsklingen jobbar helg. Idag gör saknaden efter mamma sig påmind. Undrar om det kan vara för att hennes syster, min moster fyller år idag. Anledningen spelar iofs ingen roll saknaden finns där iaf. Men men, i eftermiddag bär det nog av hem till pappa en sväng. Beroende på när han komer hem från stugan. Om han kommer hem sent åker vi väl dit efter jobbet imorgon istället.

För första gången på länge kan jag säga att jag mår bra. Allt känns helt plötsligt så mycket lättare. Som att en sten lyfts från mitt hjärta och mina axlar. Vet inte om det kan ha att göra med samtalet jag hade igår med en  mycket speciell person. Känns helt underbart att kunna känna att jag kan andas utan att känna att ångesten sitter i bröstet å trycker å bara vill ut. Längtar tills nästa gång jag träffar min lilla ögonsten som redan hunnit bli en månad. Med hänsyn till hennes föräldrar lägger jag inte ut någon bild på henne i bloggen. Jag har en bild på ett annat ställe och det räcker så länge.

Helt ofattbart vad tiden går fort. Kan inte fatta att det gått en månad sen mamma somnade in och min älskade brorsdotter föddes. Idag blåser det som sjutton ute men det är plusgrader så man kan ju hoppas att snön smälter bort snart. För övrigt blir denna helg lugn för min del då älsklingen jobbar morgon i helgen. Så trist när han jobbar. Man hinner ju inte med nånting eftersom han jobbar till 11 på förmiddagen och lägger sig å sover när han komer hem. Blir så less på cheferna på jobbet som inte fattar när han säger att han inte kan jobbar helg eftersom han ängnar helgerna åt dragracingen på somrarna är det ju tävlingar å på vintrarna är det  många som frågar o han kan hjälpa till att skruva bil. Annars går helgerna åt till att hälsa på släkt å vänner. Men men det är väl bara gilla läget å acceptera att han måste jobba helg. För egen del har veckan bestått av både jobb och sitta av tiden på arbetet. Får väl se vad måndagen har att bjuda på när man kommer dit.

Ja det är en av många frågor jag ställer  mig. Hur tar man sig vidare i livet? Jag har allt man kan önska sig, en underbar sambo, och en underbar familj som alltid finns där, lägenhet och jobb. Det jag saknar i livet är min älskade mamma. 1 månad har nu gått sen hon somnade in efter 1 års sjukdom. En månad med många tankar, mycket gråt och sömnlösa nätter. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.