Den 17 november 2010 somnade min goa mormor in kl 07.35 på morgonen. Efter 5 månaders kamp mot cancern förlorade hon till slut och fick stilla somna in. Tyvärr utan sina nära omkring sig. Men det som känns skönt mitt i all sorg är att hon fick sin sista vilja genom och somnade in i sömnen. Nu vet vi dessutom att hon inte behöver lida mer och att morfar har tagit emot henne med öppna armar.



För övrigt känner jag mig som värsta hönsmamman som ringer och kollar läget med mamma i tid och otid. Men jag vet inte, det kanske är normalt med tanke på att hon oxå har cancer. Jag menar även om mamma får behandlingar så kan ju sjukdomen ta över när som helst utan att man kan göra något. Jag vet att man inte ska tänka så men det är fan inte lätt att låta bli när vi bara i år fått 4 dödsbesked varav 3 av dom på jobbet och 2 av dem på jobbet förlorade kampen mot cancer. Väntar dessutom på ytterligare ett dödsbesked vilken dag som helst, ytterligare en arbetskamrat som är på väg att förlora kampen mot cancern efter en kort tids sjukdom.